Livet.
Kategori: Allmänt
Strax innan jag träffa Christian skrev jag ett inlägg när K hade varit här och hur det kändes så bra när vi va nära som en familj igen.
Jag saknade våran familj nått så oerhört och hade nog inte ens börjat bearbeta våran separation 1 år tidigare.
Sen träffade jag Christian och allt va så himla bra i början.
Sen kan jag inte riktigt svara på vad som hände.
Jag tror jag gick in i nån slags kris när mitt hjärta började känna det min hjärna hade vetat så länge.
Jag fick nästan panik när jag började inse att den familj vi kämpade för så länge kommer aldrig bli hel igen.
Jag trodde att jag va klar och vidare för längesen men tydligen hade jag inte ens börjat.
Jag va så kall mot Christian som gjorde allt för att försöka förstå vad som va fel helt plötsligt.
Jag grät varje dag i flera månader och i kombination med över 200 timmars jobb så va jag hemsk.
Till slut så kände jag bara att jag kan inte låta honom plågas och gå och vänta på att allt skulle bli bra igen när jag själv inte visste varför jag mådde som jag gjorde.
Så jag va tvungen att avsluta det.
Det går inte vara med någon om man inte är klar med sig själv.
Sakta sakta började allt bli lättare och jag kunde komma på mig med att: nu har jag inte gråtit på flera dagar.
Alla känslorna jag hade tryckt bort i över 1 år hade nu kommer ut.
Jag började känna igen.
Inte bara sorg och bedrövelse.
Jag kände att jag saknade Christian.
Samtidigt va jag livrädd att såra honom och mig själv igen.
Men han väntade och vågade!
Jag är nog fortfarande inte klar än men nu när jag har dåliga dagar så vet jag att det går över och jag vet att jag vill gå vidare och inte stanna kvar i det gamla.
Jag är fortfarande jätterädd för att misslyckas igen och våra 60 mil i sär gör inte saken lättare alla gånger när jag tänker på vad han måste offra för oss.
Men han får mig känna såpass mycket att jag ändå känner att jag måste försöka våga!
Jag kan inte leva och vara rädd för att misslyckas.
Han vill ta en dag i taget mig trots att jag är ett vrak.
Han har fått mig att se fram emot jul som ända från förra året bara har varit ren och skär ångest.
Jag tror jag behöver honom ❤
Att åka 120 mil för att spendera 48 timmar med dig är lycka för mig ❤
