En olycklig kärlek.
Trots att vi hade en långhelg ihop så känns det som jag knappt har hunnit träffa henne den här veckan. Det har varit några långa dagar där jag bara har hunnit hem och natta i stort sett.
Jag önskar så att jag kunde ha fått en natt till med henne så vi kunde ha gått på gympan ihop i morgon.
Det känns som en evig olycklig kärlek som jag aldrig kommer ur.
Varannan vecka är jag bara halv och sover dåligt, äter bara skit, gråter för allt och vill bara vara själv.
I kväll blev det sådär jättejobbigt igen som det gärna blir för mig för ofta.
Relationer kommer och går och det gör ont ett tag men sen börjar livet gå lite lättare igen men det här kommer jag aldrig ur..
I bland önskar jag att hon hade en sån pappa som inte bryr sig så mycket så jag fick ha henne på heltid.
Så jag kunde vara hel lite mer.
Dom senaste månaderna har varit alldeles för svängiga upp och ner och det tar sån energi.
Jag vill ha det lugnt och tryggt och inte massa osäkra kort eller spel.
Det ger mig inte ett dugg och helt ärligt så finns det inget värre än bekräftelsemänniskor.
Osäkerhet hörs och trygghet gör det inte!!
Sjukt oskönt med snubbar som själv tycker dom är just sköna.
Klart man ska tycka om sig själv och vara stolt över om man har åstadkommit nått.
Men dom som måste berätta det för alla va bra och duktiga dom är gör dom genast mycket mer oattraktiva.
Ödmjukhet, empati, ärlighet, positivitet och enkelhet.
Hur svårt ska det va?
Ge man en människa energi så är iaf chansen att du får energi tillbaka större!