Igår förmiddag fick jag ett spontan besök av Nickie och K.
Nickie lekte ute en stund och jag bara njöt av att ha dom nära.
På nått vis så känns allt så självklart men ändå så stelt och konstigt.
Jag fattar fortfarande inte hur det kunde bli så.
Jag saknar våran familj så det brinner i bröstet.
Jag saknar att somna med dom och jag saknar att vakna med dom.
Jag kommer alltid känna ett speciellt band mellan oss.
Även i fall det alltid kommer va såhär...
Jag antar att det känns extra jobbigt just idag när jag har haft en ensam helg.
I bland är jag så less på att va ensam.
Även ifall jag är självständig så saknar jag nån som har min rygg och kan lyfta mig när jag behöver.
Nån som kan säga att det kommer att bli bra.
Nån jag kan luta mig mot när det är mycket och nån jag verkligen kan lita på.
Nån som inte försvinner eller har nog med sitt eget.
Dom här perioderna när jag mår såhär sliter så mycket och jag hinner knappt återhämta mig mellan jobb och allt annat.
Jag klagar väldigt sällan men jag tror jag skulle behöva stänga av allt och bara va.
Det går på högvarv hela tiden och tro mig jag älskar det men att må lite halvkasst mellan varven är inte någon fördel....
Som tur är så är det en ny dag i morgon och då känns allt lättare igen.
Då glömmer jag allt jobbigt för en stund och börjar räkna ner tills på fredag ❤