Dessa minnen.
Alla dessa minnen på fb som dyker upp varje dag både river upp och värmer.
I går skulle vi ha haft våran 6 års dag och nu känner vi inte varandra längre.
Fortfarande lika infekterat och jag har tappat hoppet om att det någonsin kommer bli vi igen.
Jag är inte ens värd så mycket att jag kan få ett svar.
För 6 år sen visste jag att jag hade hittat rätt.
Efter ett helvetes år med alldeles för mycket självdestruktivt beteende så blev han min räddning.
Sen blev han mitt allt..
Jag har så jävla svårt att se vad som är meningen med detta.
Vi som hade allt...
Jag kände mig så jävla tagen förgiven.
Inte uppskattad eller speciell.
Va trött på att va den som fick saker att hända och till slut gav jag upp.
Jag lät det ske.
Jag lät det rinna ut i sanden och känslorna försvann.
Han kämpade inte.
Vi förlora allt.
Bra jobbat!
