Tungt...
Ett möte som gick ungefär som jag hade förväntat mig....
Har svårt att förstå.
Kan inte riktigt se.
Vill inte finna mig.
Vart finns människan jag dela allt med i 5 år? Kan inte bara sluta bry mig.
Fast jag egentligen borde.
Lägga energin på nått annat än oroa mig och undra.
Va underbart att få några extra timmar med nickie iaf.
Efter jag hade lämnat henne på dagis igår så stortjöt jag hela vägen till jobbet.
Drog på happyface när jag kom dit och så fort jag kom in i lastbilen så drog jag en vända till.
Det smärtar nått så fruktansvärt och jag trodde ALDRIG att det skulle vara såhär jobbigt att va utan henne.
Vi har blivit så sammansvetsade den senaste tiden och när hon tog min hand i lördags och sa: kom nu lilla mamma, så brast mitt hjärta!! 💖
Min lilla fina tjej.
Vad har vi gjort egentligen....
Så idag när dom skulle gå ville jag inte släppa taget.
Bara en kram till.
Kände hur tårarna började komma igen.
Har varit mycket sånt den senaste tiden.
Jag har alltid haft lätt till tårar och känslor överhuvudtaget.
Men det går ofta i perioder och jag antar att jag är inne i en sån svacka nu.
Jag tar på mig andras problem och oroar mig för.
Tänker och grubblar alldeles för mycket.
Sån har jag nog alltid varit.
Så onödigt.
Men nu är veckan snart slut och helgerna brukar gå fort som tur är så jag kan hämta hem henne snart igen!
Har börjat planera in semestern oxå.
En tur till Blekinge och skåne är inbokat, så tar vi gbg på tillbaka vägen.
Jag och mitt hjärta 💖
Ja vi får kanske sällskap av den körkortslösa mostern oxå 😂
