Känslan.
Blir mycket negativt nu och jag önskar jag kunde ta mig ur det men det är precis som en ond cirkel när det väl har börjat.
Jag gråter för att det inte blev som jag ville.
För att nickie inte får ha sin mamma och pappa ihop.
För att vi inte kommer göra allt det där man gör med sitt barn.
Små saker som blir så stora.
När vi satt och fika igår alla 3 så det blev så verkligt på nått sätt.
Jag är inte ledsen för min skull för jag klarar mig alltid.
Men för henne.
Vi skaffa inte henne för att det skulle bli såhär bara 2 år senare.
Vi som verkligen fick kämpa glömde helt bort att fortsätta kämpa direkt efter.
Helt jävla sjukt!
Ja det blir väldigt privat och utlämnande nu men jag måste få ur mig.
När allt runt omkring verkar falla och jag vet knappt ut eller in så bubblar det nästan över.....
Det svänger så fort att jag knappt hinner blinka.
Upp som en sol och ner som en jävla pannkaka.
En ensam helg är precis vad jag inte behöver.
Jag behöver min dotter.
