Så kom den fula verkligheten...
Vilken jävla käftsmäll.
Jag visste väll mycket väl att jag skulle även förlora min bästa vän men dra åt helvete vilken vidrig eftersmak det blev när det gick upp för mig att nu är jag ensam.
Egentligen så slarva vi nog bort varandra för länge sen.
Jag på mitt sätt och han på sitt.
Känns som ingen orka bry sig om att ta hand om det.
Finns säkert 100 saker vi kunde ha ändrat på men ingen gjorde det.
Så slutar det såhär.
I morgon får jag iaf hem min älskade Nickie igen.
Världens finaste unge.
Det är det enda som betyder nått och det är allt jag kommer lägga min tid på nu.