Tänkte göra ett försök till att få ihop nån slags förlossningsberättelse.
Man tror att man alltid kommer minnas allt i detalj men tyvärr så sviker minnet snabbare än vad man tror.
Så det är lika bra att få det ner printat så fort som möjligt.
Första gången jag trodde att NU va det nått på gång va den 23 feb.
En lördagkväll och vi låg hemma i soffan när jag kände att det blev väldigt blött.
Gick upp på toa och fick byta trosskydd men jag visste inte vad det va.
Om det va vatten eller en flytning.
Ringde förlossningen och dom tyckte jag skulle avvakta och se om det drog igång med några värkar.
Men inget hände och på söndan åkte vi in för en undersökning för att se om det va vatten eller inte.
Men det va antagligen bara en riklig flytning så vi åkte hem och fick vänta lite till.
Sen på natten till måndan hade jag värkar hela natten med ca 10 min mellanrum.
Tänkte att äntligen har latensfasen börjat iaf så nu tar det väll kanske högst 1 dyng eller så men så fel jag hade!
På morgonen avtog det och hela måndan va lugn.
Satt ute och njöt av solen hos grannen och tog även en kort promenad.
På natten till tisdag va det samma sak.
Värkar men långt i från regelbundet.
Sen dog det ut på morgonen....igen.....
Tog mej en tur till bergvik och handla lite.
Sen på kvällen drog det igång igen med 10 minuters mellanrum och nu höll det på nästan hela natten och än en gång hoppades jag att NU är det dax!
Men självklart så avtog det på morgontimmarna.
Onsdagen va väldigt lugn och jag låg mest och vila efter dessa nätter.
Va ganska så slut i huvudet efter att ha sovit dåligt hela veckan.
14.30 drog det igång med nya värkar.
Det började med 10 minuters mellanrum men under kvällen blev dom mer och mer intensiva.
Ca 23.00 så klocka vi 3-5 minuters mellanrum mellan värkarna och jag ringde in till förlossningen igen.
Hon fråga va långa värkarna va och jag med mitt tidsperspektiv drog till med ca 15-30 sek typ.
Det va lite får korta värkar för att det skulle va dax så hon bad mej avvakta och höra av mej igen om några timmar.
Efter vi hade lagt på så klocka jag hur långa värkarna va och det visa sej att den kortaste va nästan 1 minut och den längsta 1½.
Bra tidsuppfattning!
Men stod ut ett par timmar till innan jag ringde tillbaka och vi fick åka in.
När vi kom in fick vi komma till ett förlossningsrum direkt och vi fick träffa en jättegullig barnmorska.
På med CTGn och vänta på att bli undersökt.
När jag väl blev det så va tappen helt utplanad men jag va bara öppen 1 cm.
Men hon tyckte ändå vi skulle va kvar för nu va det nog dax iaf.
Så Kenta gick ut och hämta väskorna.
Vi prata lite om vad det fanns för alternativ nu och jag berättade om min vecka så hon tyckte jag skulle få en morfin spruta så jag kanske kunde sova några timmar.
Hon rulla in en säng åt Kenta oxå så han oxå kunde få sova lite.
Så jag lyckades somna några timmar iaf och blev väldigt avslappnad av morfinet så det va väldigt skönt!
Sen på morgonen va det dax för ny CTG kurva och undersökning.
Då va kl ca 10.00 och jag hade fått lite frukost och värkarna va ganska lugna.
Jag va väll fortfarande lite påverkad av morfinet.
Till våran stora besvikelse så hade jag inte öppnat mej nått mer.
Barnmorskan från natten hade oxå gått av sitt pass och nu va det en ny.
Hon va inte riktigt lika säker på att det va dax utan tyckte vi skulle åka hem i stället.
Det va absolut inte va jag kände för men det verka inte som vi hade nått val.
Att få stanna kvar va aldrig på tal lixom.
Så det va bara att bära ut väskorna igen och klä på sej och sätta sej i bilen.
Kände att värkarna började komma tillbaka men tänkte att det tar väll ett tag till då eftersom dom skickar hem oss.
På väg hem så va jag på sånt dåligt humör att jag ville ha Mcdonalds så vi åkte förbi och köpte det och sen till ICA i skåre och köpte glass och chokladpudding för nu ska jag tröstäta tänkte jag.
När vi va i skåre så hade jag börjat fått så ont att jag va tvungen att stanna varje gång det kom en värk och dom började komma ganska tätt nu.
Detta va ca 1 timme efter vi hade lämnat förlossningen.
Kl 12.00 typ.
Väl hemma orka jag knappt äta nått för jag mådde så illa och hade så ont.
Efter maten gick jag och la mej och ville bara sova.
Men vaknade hela tiden av att smärtan blev värre och värre.
Hade till och med svårt att vara tyst när värkarna kom.
Men jag ville inte ringa tillbaka för tidigt för jag vägrar åka in igen och bli hemskickad på nytt...
Så jag försökte bara stå ut till dagpersonalen har gått av iaf så jag slipper få samma barnmorska.
Men ca kl 15.00 så gick det inte längre.
Det kändes på ett helt annat sätt nu än dom andra värkarna och jag visste inte om jag skulle skita på mej eller inte.
Så jag ringde in igen och den drygaste kärringen svarar.
Jag förklarade vem jag va och att vi hade varit inne i natt och blev hemskickade.
- Hemskickade? Det låter ju som om ni inte fick va kvar, svarade hon.
- Nej hade jag fått välja så hade jag gärna velat vara kvar, svara jag.
- Jaha, va vad det du hette?
- Caroline Strid.
- Ja det va ju ett stridigt namn.
- Mmmm, svara jag.
Jag va ju jävligt upplagd för lite humor just då.
- Jaha du har inga släkingar i norrland? fråga hon sen.
- Nej det har jag inte.
- För jag har en kompis i storuman som heter Strid.
Men skojar du med me,j hann jag tänka.
Jag stod och flåsa rätt ut för jag hade så ont.
Jag orka inte småprata.
Sen hade hon väll fått upp min jounal och läst så säger hon:
- Ja jag ser här att ni va här i natt och du fick en morfin spruta så du fick sova lite.
Men va blir det tänkte jag, jag va ju inte där för att jag hade sömnproblem.
Mena hon att jag skulle va tacksam för att jag fick sova lite?
Nu grina jag nästan.
- Ja ni får väll komma in så får vi se vad som har hänt då, avslutar hon.
Å tack så hemskt mycket för det.
Åkte in igen då och kom in ca 15.30.
Fick ett nytt förlossningsrum och ny barnmorska som va hur bra som helst!
På med den där jävla CTGn men eftersom jag hade så ont så ville jag helst stå upp och då registrerade den inte lika bra så det tog ju sån tid innan dom fick en bra kurva.
Men efter ca 30 min så blev jag undersökt iaf.
Har lite svårt med tidsuppfattningen från och med nu.
Hon börja med att konstatera att vattnet hade gått.
Jag va lite osäker på om det va vatten eller nått annat som kom när vi va hemma men det visa sej alltså att det va vatten.
Sen kände hon lite till och säger:
- Ja nu är det såhär....
Paus....
Under den pausen hann jag tänka att: jävla skit det har inte hänt ett dugg....
- ....Du är helt öppen.
Då brast det för både mej och Kenta.
Vilken lättnad.
Inte konstigt att jag hade haft så ont.
NU va det dax iaf!
Tyvärr så försvann ju dom flesta alternativ till bedövning eftersom jag va helt öppen.
Men lustgas fick jag börja med i stort sett direkt.
Kenta gick ut och hämtade väskorna och ringde runt och berättade för dom närmaste att nu va det dax!
Han satt i telefon med min pappa när första krystvärken kom.
Då stod jag upp och hängde över gåstolen.
Jag tror inte jag hade hunnit tagit mer än 2-3 värkar med lustgasen då.
Jävligt obehagligt va det iaf när den kom för jag visste ju inte vad som hände.
Så jag skrek på Kenta att han fick ringa på nån!
Undersköterskan kom men jag fick inte så mycket svar av henne utan fick vänta på barnmorskan som va i väg nånstans.
Men hon förklara att det va så det skulle va och att det brukar komma ungefär varannan vanlig och varannan krystvärk och mycket riktigt så va det blev det så.
Vet inte inte riktigt hur länge jag stod upp innan jag fick lägga mej ner.
Ny undersökning och nu tappa dom mej även på urin för kissa hade inte jag hunnit med.
Hon satt även på en elekrod på bäbisens huvud.
Sen vet jag inte hur länge det tog för nu va jag nog helt inne i mej själv.
Det kom in 2 barnläkare för bäbisens hjärtljud gick ner, antagligen för att det gick lite för snabbt.
Så jag fick ligga på sidan ett tag för att se om det blev bättre.
En av barnläkarna erbjöd sej även att ta kort under tiden.
Guldvärt kan jag säga för Kenta brukar inte va så bra på det men nu har vi kort på allt :P
Mer och mindre trevliga bilder men ändå kul att ha!
Skulle tro att jag kanske låg och krysta i ca 30min?
Stundvis gjorde det jävligt ont och jag minns att jag höll Kentas hand som bara satt och va lugn och fin brevid mej!
Precis så som jag ville ha det.
Jämt innan hon kom ut så gjorde det jävligt ont, kändes som nån stod med en gasolbrännare och drog uppifrån och ner.
Men när dom sa att det va 1 eller 2 krystningar kvar så fick man lite ny energi nånstans i från och tog i lite till.
Jag skrek mej typ hes och tur va väll att jag hade masken som dämpa lite annars hade dom väll blivit halvdöva där inne.
Känslan när man kände att hon kom ut går inte ens att beskriva.
Jag fråga Kenta med gråten i halsen:
- Va blev det?
- Jag vet inte, svara han med lika mycket gråt i rösten.
Ha ha.
Dom höll kvar henne där nere ett stund men när dom lyfte upp henne så Kenta fick se att det va en tjej så grina vi i kapp.
Ingen av oss trodde ju att det skulle bli en tjej så vi blev lite förvånade samtidigt som det va helt jävla fantastiskt!!
Jag vet att jag sa flera gånger till Kenta att: det blev en tjej!!
Sen fick jag upp henne på bröstet och herregud, det va det finaste jag har sett!
Men helt obegripligt!
Så liten va hon oxå!
Sen fick Kenta såklart klippa navelsträngen.
Gud jag blir helt rörd när jag skriver om det till och med!
Efter det fick jag nått dropp (tror jag) så moderkakan skulle komma ut, och den historian är väll inte så intresant.
Den kom ut som den skulle iaf och till och med Kenta kollade på den och tyckte inte det va så farligt fast han hade fasat för det innan.
Sen tror jag Kenta tog henne en stund när dom skulle undersöka mej.
Sprack inget men fick ett litet "skrubbsår" som dom kalla det så hon sydde några stygn utanpå.
Sen la dom henne vid bröstet och hon tog det direkt och fatta precis vad hon skulle göra!
Sen fick vi vara själva en stund innan det va dax för vägning och mätning.
Det är lite suddigt efter att hon kom ut för jag va nog i nått slag rus så jag kan ha missat nån detalj.
Vi fick gissa vad hon vägde och jag trodde 3500 och Kenta 3400 men så stor va hon inte utan vägde bara 3050.
Efter vägning och mätning fick jag gå och duscha och fy fan va skönt det va
Sällan man njuter av en dusch så mycket, fast jag va rätt öm.
Sen låg vi bara och myste och väntade på att det skulle gå 6 timmar så dom skulle göra syremättnadstestet så vi kunde gå till patienthotellet sen.
Hon kom ut 17.42 så dom kom jämt innan 24.00 och gjorde testet och det va godkänt så efter det fick vi packa ihop och gå ner till hotellet.
Så ca 2 timmar tog det från att vi kom in tills hon va ute.
Fast jag hade absolut ingen uppfattning om tiden så de kunde lika gärna ha varit 6 timmar.
Natten på hotellet gick bra, hon fick ligga brevid mej hela natten för den där baljan man får va jättestor och läskig.
Sen låg hon vid bröstet mer eller mindre hela tiden.
Vi kom rätt sent in på rummet, typ vid 01.00 sen tog det ett tag innan vi kom till ro så det blev inte så många timmars sömn för klockan 07.00 gick jag upp och duscha och gjorde mej i ordning för att gå ner och äta frukost.
Klockan 09.00 skulle vi till eftervården och träffa läkaren och där fick vi träffa en jättebra barnmorska som svara på alla våra frågor innan vi ens hade hunnit ställa dom.
Det va ju lite svårt att fatta att vi skulle ta med den här lilla bäbisen hem.
Vi va väll fortfarande lite chockade.
Men läkarkollen gick bra och vi fick åka hem om vi ville.
Så vi gick tillbaka till rummet och slappa en stund innan vi packa ihop oss och checka ut vid 11.00.
Sen tog vi våran lilla dotter och åkte hem!
Första rummet vi fick.
Kenta sov gott iaf :P
Här är klockan 16.55 Och jag har nyss börjat med lustgasen :)
Ca 45min senare va hon ute!
Inte lika kaxig här.
Kenta ser helt förskräckt ut :P
.
Kenta sköter vätskekontrollen
Min hjälte
Här va hon ute och pappa klipper navelsträngen!
Första amningen
Pappas tös
Pappa byter blöjja på hotellet
Här är hon ca 15 timmar gammal, snart redo för hemfärd!
Trött men väldigt stolt pappa precis innan hemfärd.
Nu har det gått 3 veckor sen vi va där inne och jag kan säga helt ärligt att jag längtar tills nästa gång!!
Det va en sån sjuk kick och känsla man fick, jag förstår att folk får 10 barn :P
Det va ju som ett rus!
Om allt går lika lätt nästa gång med graviditet och allt så vet man aldrig vart detta slutar :P
Nej jag skojja bara Kenta, du behöver inte bli orolig, blir blir inte värmlands nästa familjen annorlunda :D
Jag blir helt salig när jag tittar på bilderna om och om igen!
Tänk att hon låg där inne i 9 månader och sen kom ut och tog oss med storm!
Nu sover lilla damen och jag ska försöka göra detsamma.
Tog mej 3 dagar att bli klar med inlägget men nu äntligen!!
