Caroline Strid

Nu när jag äntligen har krupit ner i sängen känner jag att det börjar komma över mej att idag va en riktigt jobbig dag.
Jag fick mej en tankeställare när vi satt i kapellet och hörde om Hennings liv och att han skulle börja dra sej tillbaka och leva mer med sin familj och med moster.
Dom skulle resa och bara må gott.
Va ute i naturen och njuta tillsammans.
Nu blev det inte så.
Han hann aldrig det.
Han levde hela sitt liv och satte alltid alla andra före sej själv.
En mer omtänksam människa går inte att hitta.
Till och med när han va som sämst så tog han kraft till att ringa och höra hur det va med Nickie.
Det är så jävla orättvist.
Det va inte ett enda öga som va torrt idag.
Jag fick nog inte riktigt ur mej allt där eftersom jag hade med Nickie.
Men nu när hon ligger här bredvid och sover så gick det inte hålla tillbaka det längre.


Ångra mej direkt jag åkte från Gbg.
Hade velat vara kvar med mamma och syster och moster.
Varför åkte jag hem?

Får hoppas att jag vaknar upp till en bättre dag i morgon.
Men jag kan inte låta bli att undra och fråga mej själv vem fan vi lever för?
Hur ska man leva för att känna att man får ut så mycket som möjligt.
Gå runt och ha det okey eller försöka få det kanon?
Om jag visste att jag bara hade några månader kvar hur skulle jag leva då?
Nu kom även rädslan tillbaka för vem det är nästa gång.
Så har jag nästan inte känt sen Annelie dog.
Kanske för att jag har nått nu som betyder så ofattbart mycket och jag vill att hon ska få det bästa möjliga.
Mitt liv är ju det enda som betyder nått och vad alla andra gör är ju totalt ointressant egentligen.
Men i en värld full av "gilla" knappar är det svårt att komma ihåg det.
Tror det är många som skulle må gott av en avvänjning av allt vad bekräftelsesökande heter.

Känner att det spårar lite så det är lika bra att lägga ner.
Försöka få lite sömn.
Radera några bloggar som ändå gör mej arg.
Ta bort människor på fb som bara framkallar irritation.
Börja leva lite i stället.