Caroline Strid

 Hur mycket jag än försöker så går det inte.
Jag kan inte må bra såhär.
Det saknas nått varje dag och varför ska jag nöja mej med att ha det så?
Det kommer inte bli bättre eller lättare.
Det har snart gått 2 år och inget blir lättare.
Jag försöker varenda dag att acceptera att jag inte kan göra nått åt detta men det går inte.
Oavsett vad som har hänt i mitt liv så har jag alltid haft ett val, gör nått åt problemet eller gnäll inte.
Men hur fan ska jag gör nu då?
Hur mycket jag än vill så kan jag inte fixa detta.
Det går inte.
Och jag kan inte acceptera det.
Den här känslan är den jobbigaste jag har varit med om, att ha nån som ändå inte finns där.
Att ha träffat nån som man passar ihop på alla sätt så kan man ändå inte dela allt med han.
Att få ha någon under begränsad tid och veta att det är så jämt jämt jämt.
Känns som tiden rinner i från mej, och oss.
Känns inte som vi gör nått av den tiden.
Vet inte om det gick upp för mej idag att han inte kommer hem.
Jag har gått och hoppas så många gånger att denna gången menar han det.
Men så har veckorna gått och allt blir som vanligt igen.
Men inte för mej.
Jag orkar inte tjata utan har gått till U och pratat om mina "problem" i stället för att lasta mina "sambo" med allt som rör sej i mitt huvud när jag egentligen inte skulle vilja nåt annat än att krypa tät intill varje kväll och prata om hur dagen har varit.
I dag har den inte varit bra och jag vill att du ska va här.
Jag behöver dej.