Hatar detta.
Att man är så sjukt kär i en person så man bara vill va med han och inte tycker nått annat är roligt.
Han är ju värre än en drog.
Vill bara ha mer och mer och mer...
I natt när han åkte så va det hemskt.
Nu har jag haft han så nära i 3 veckor och så bara försvinner han.
Vi behöver ju pengarna och jag ska börja jobba mer helger om det går för att tjäna lite extra så vi kan få vårat hus nån gång.
I den här farten blir det nog inte än på 10 år :(
Sen ska han HEM.
Så är det bara.
Helst innan.
Finns mycket man går och hoppas på :S


Nu har det gått en månad sen min födelsedag och jag kan bara säga att det är skönt.
Dom som va här vet ju vad jag pratar om.
Jag mår bättre men det är ändå jobbigt att veta att man inte är viktigast i nåns liv.
Han som har påstått det så många ggr...
Vet att det är sjukdommen som har gjort det såhär och att man inte kan hjälpa det men man hoppas ändå alltid att en förändring ska ske.
Vi får väll se hur det går når det blir födelsedag och jul och allt.
Jag tänker inte ge efter denna gången hur jobbigt det än blir...

Hur som helst så verkar det som det är hösten som är min tid på året!
Förra året satt jag ner foten och sa i från på samma sätt som i år.

Nu tror jag att jag är klar för i dag med att tycka synd om mej själv.
Måndagar är nästan alltid så.
Jag vet att jag har otroligt underbara människor runt mej men man glömmer lätt det.
Är så tacksam att jag fick familjen Olsson på köpet när jag träffa Kenta.
Är glad att Therese flytta till Skattkärr och att vi har kommit så nära varandra igen.


Kenta- Finns inga ord för dej!
Du är mitt allt och jag älskar dej nu och för alltid!