Gick till Mita förut och tog en fika och fick verkligen prata ur mej.
Är så himla lätt att prata med henne om allt!
Kanske för att vi har en hel del gemensamt.
Blir så himla sugen på hus när man ser deras.
Det är så himla mysigt och precis min stil på massa saker.
Hoppas verkligen jag och Kenta kommer dit en dag.
Med hus och barn och allt som hör till.
Önskar vi va där redan....

Det är så himla konstigt att för ett år sen när jag träffa Kenta så va jag helt nerbryten i kropp och själ men ändå på nått konstigt vis så trivdes jag med min kropp och va för första gången nöjd men mitt utseende.
Eller nöjd och nöjd, jag acceptera det iaf.
Att jag sen blev tillsammans med den finaste människan gjorde inte saken sämre.
Men nu, att några kilo kan få mej så ur balans.
Det spelar ingen roll vad K eller nån säger för jag ser bara hur jag såg ut förut.
Jag vet att jag inte har nått att gälla för men säg det till min hjärna.
Ja ja men gör nått åt det osv osv.
Jo det borde man göra.
Jag behöver nog terapi.
Risken är väll att dom inte släpper ut mej nått mer.
Skämt osido.
Kan bli så trött på att jag inte tar tag i saker.
Känner i bland att ryggsäcken är så tung så ryggen snart går av.
Pratade med en jättebra kurator för 1 och ½ år sen och jag vet ju att det hjälper.
Jag är inte rädd för att berätta om hela min livshistoria för jag vet att jag mår bra av att få prata av mej.
Borde verkligen ta tag i det där.....